Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.
—Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.
—Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?—
—De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?
—Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar—
—Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.
—Ja, vi ska se till, vi ska se till—
Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.
—Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?
—Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.