—Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.
Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från "jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?
Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon barhuvad och utan schal—schalen hade tvillingarna—upp till doktorn. I väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.
—Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt.
Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.
—Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade slött framför sig.
—Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:
—Jesus, Pettersson, är du full?
—Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte.
Men—di—har—difteriet—
När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:
—Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han kan.