—Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att kattsvansarna slogo honom om benen.
—Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade:
—En skulle slå ihjäl'en.
J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna—bränna J. A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige brorson.
—Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar. Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta—
—Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår—lagen, hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!
Doktor Bring sade:
—Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till kant. Nu vet du.
Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:
—Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu—