Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo, det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning. Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.
Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet—det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom.
—Hur går det? frågade ingenjören.
—Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen, resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.
—Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga ett nytt sjukhus—
—Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas Blekängen.
I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till voteringen, som han ansåg överflödig.
Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken. Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första, att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna). Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort. Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda motion.
Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:
—Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!