Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit, dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det jordiska och ersatts av faster Mimmi.
Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar, gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll—hans namn har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning lever—den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.
Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara lämpligt för en polisman.
Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer. Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald. Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar, som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt skulle ha skämts att publicera.
Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår, kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade, rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.
Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder, kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell Mimmi—som benämningen antyder—sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.
Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog, som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia. Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade varit—kanhända ock för vad som aldrig blev—skickade han henne till julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera praktiskt.
Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i största möjliga utsträckning.
Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.
Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt, varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej, att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"