Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon giva ämnet för dagens förhandlingar—det skedde så där i förbigående, allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla vandra, om blott de veta, var den går.

Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste. Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.

* * * * *

Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i blotta nattdräkten—som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar, en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta—ned till Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp i vadorna. Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande. Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.

Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman—även han en främling—anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med krogen Tre Remmare. Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.

Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar, men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med oförrättat ärende.

Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan. Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.

När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa honom. Efter en stund sade prosten—och hans tänder skallrade:

—Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå, tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann—

Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor? Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned mungiporna och sucka som i själanöd.