Varför?—Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen".—Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?
—Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.
Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade ramlat ned från brädstapeln.
Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle pappa hållas inne om kvällarna.
I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de kunde icke skämma ut hela stathuset.
Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra och en och annan av arbetarna släpptes också in.
Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.
—Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.
—Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.
En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda.