—Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.—Det är inte på mitt pass, svarade
Anders och vek in på Karl Johansgatan.
Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus. Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade sin mössa och skrek:
—Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån.
Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna.
J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.
Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.
—Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.
Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans, men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.
—Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd, sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det gäller allt livet, ska fabrikörn se.
—Tro det, tro det—sade Bromsen.