—Nå så—nå så—vad ska du då bli, min snälla gosse?
—Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans kinder fingo en ovanlig rodnad.
—Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll.
—Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.
När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.
Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.
Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat tala vid folket, förklara sina goda avsikter.
Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.
J. A. BROMS GÖR BOKSLUT
Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån. I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning. Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet kändes tungsamt.