Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade" isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj. "Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller "snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång.
—Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?
—Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de blydaggar, de djäklarna.
Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende" steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:
—Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.
Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom "snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige. Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.
Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna vänlighet.
Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade en annan åsikt.
Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".
Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och trösta.