—Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du
supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb?
Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser
Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.
—Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna drogos automatiskt.
—Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.
—Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?
De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.
—Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.
—Å, hur kan han se det, hur kan han se det?
—Det får jag icke säga.
Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:
—Är det därför att Benjamin är ren—?