—Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden.
Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.
—Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?—Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.
Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.
Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden" visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut. Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen. Men fabrikören fick icke halva värdet.—
För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare försvårad, osäkerheten större.
Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.
Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende. Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.
Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer. Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det gjorde han icke.
Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla, det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd ville han väcka fabrikörns.—