Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför sig, grymtade han fram kristliga råd:
—Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i andra skuldpapper—
Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick hämta vatten, och när gubben druckit sade han:
—Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.
—Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.
—Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med barnbarn.—
När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken, kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan. Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.
—Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind—det var inte ett slag, förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman, jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är någon elak människa.—
—Nå, än Hagelin då?
—Att han fick stryk, menar Sörman—