—Nej, att han gick miste om Blekängen.
—Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja. Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen och så vet en aldrig, vad de ställa till för en—
Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.
Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit. Skedde det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på rygg.
Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare. Där sov Louise och de båda andra.
Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".
—Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går—
Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen hamnade i gamla testamentet.
"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt alla Baals profeter med svärd—"
Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis—