—Fy skäm ut sig, sade Broms.
Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad, hjälpte honom upp i åket.
—Ska ni leva så? frågade Broms.
—Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.
Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han fick frossbrytningar.
—Husch då, det hade vi ingenting för!
Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften, och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp. När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på hans rum.
—Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag skulle hämtat hem Malin åt honom.
—Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans rödbruna kvistar.
—Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.