—Hur vet fabrikörn det?
—Jag såg det med egna ögon—
—Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd—
Broms satte luren till örat.
—Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska förstå att det var i god mening—
—Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma kom familjen Krok—fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar, Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.
—Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.
—En skulle aldrig försöka—sade Broms efter en stund. Nej, husch då—en skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.
—Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.
—Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig.
Gubbfan.