—Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken.
Men då ska jag ha uddevallare gratis.
—Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra—
—Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå—
Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.
Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att kunna hjälpa morfar.
—Är jag fin nu då?
Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut. På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från stolen.
—Tycker lilla Lova om morfar då?
—Ja.
—Är det sanning det?