—Det är Rothen förstås. Han säger, att vi ska samlas i endräkt för att diskutera det centrala i livet, det, som alla tänka på om dagen och begagna sig av om natten.—
—Va är det då?
—Det kan väl bror förstå—när det är Rothen, som säger det—Men jag ska ge honom på tafsen—
Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade:
—Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig. Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, så blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro—
Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade:
—Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.
Han lotsade fabrikörn ut i tamburen, där stod Julius Krok.
—Nå, ingenjören, det blir en livad diskussionsklubb—
Krok svarade icke, han stod på lur bakom dörren som en katt. När stojet lagt sig något rusade han in i salen, sprang upp på tribunen och drev doktorn en örfil.