—Nej se! sade redaktören. Lammet tog humör.—
I nästa ögonblick skållade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda.
—Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.
—Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar.
Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll. J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.
Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn.
—Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar.
J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt. Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen.
Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru—
—Husch så du skakar, pojke. Fryser du?