Gamla damer, som en sista gång ville betrakta Karlslundens sönderskurna trädstammar, råkade in bland åbäkiga hus, gingo vilse på gator med främmande namn och måste skälvande och halvgråtande niga för en okänd poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svärd.
Södra kyrkogården stängdes, och en ny begravningsplats togs upp en fjärdingsväg söder om staden. Så långt skulle de döda färdas. Ensamma bland främlingar skulle de vila på en slätt, där det blåste förfärligt och där lördagskrattningen helt säkert skulle försummas. Det blev svårt för de gamla att dö.
Och det var icke lätt att leva.
Vad kostade famnen björk? Vad kostade smöret? Ägg? Kött? Bara vanligt buljongskött?—hu! Och skatterna.
Utbölingarna gjorde sig stora förtjänster och levde kräsligt. Urinnevånarna erinrade sig tider, då de själva förvärvade rikedomar. De kommo mycket väl ihåg, hur de hade burit sig åt. Och de försökte omigen. Men knepen voro för gamla, utbölingarna för sluga. Då sålde de sina ägodelar—ifall de ännu ägde något—och lämnade staden. De trivdes icke längre, främlingarna togo för stor plats.
Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till god bärgning. I början kände främlingarna sig vilse och övergivna, små, föraktade, förbisedda. De sökte varann, som skrämda får. Men då de voro komna från skilda landsändar, kunde främlingskapet enbart icke utgöra ett föreningsband. Religionen blev här den starka sammanhållningen. Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten.
De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under. Gingo upp som solar i glans och glam, men slocknade hastigt, försvunno i mörker för att någon gång dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo till betanister och hagelinare för att söka hjälp men fingo till svar: Hjälp dig själv, och Gud skall hjälpa dig. Då togo de nya tag och hjälpte sig själva, men Gud lät bli att hjälpa dem, ty de voro icke troende och de offrade på världens och köttets altare. Och fabrikör Hagelin hjälpte icke, och byggmästar Larsson hjälpte icke. Ty varför skulle de taga brödet ur barnens mun och kasta det åt hundarna?
Så föllo de världsliga och lättsinniga utan möjlighet att åter stå upp. De blevo till en låg kast, som måste uträtta ödmjuka sysslor. Blekängen var deras hemvist. Och man kände igen dem på deras kläder som varit av bättre kvalitet än någonsin de troendes, men som så småningom blevo till lumpor och smuts.
De tydliga fördelarna av att tillhöra ett eller annat religiöst samfund verkade förädlande på stadens andliga liv. Det var slutligen endast personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extraförtjänster, som de fordom förvärvade genom att öva barmhärtighet mot felande bröder. På mindre än ett århundrade hade staden förvandlats från en sluskig liten håla, där den supige, ondsinta borgmästaren Paulus Stenberg regerade, till ett idogt, vackert samhälle med många bevillningskronor och mycken dygd.
En så genomgripande, välsignad förvandling är icke ett verk av en människa eller ett fåtal. Det är många goda viljors verk. Men för krönikören träda de stora gestalterna i förgrunden. Och därför hava vi särskilt framhållit de tre, vilkas förtjänster om staden äro obestridda, ovanskliga—faster Mimmi, skomakaren och fabrikören.