Men han ville inte glömma dockan—på inga villkor—
Kornblixtarna dansade uppe på Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna fåglar, jäktade av ångest och storm.
J. A. Broms låg på rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln. Det var för honom något nytt och ovanligt, och han förundrade sig. Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen.
Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.
II. BACKARNA
STADEN VÄXTE
Okända, förbisedda främlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjänter, bokhållare smugglat sig in i samhället, läto maskerna falla och visade sig vara företagsamma, dristiga människor, de där byggde hus, satte i gång fabriker och öppnade diversebodar.
Folkmängden ökades.
Urinnevånarna kände icke längre igen sina gator. De mötte människor, som de aldrig sett förr. Människor med okända föräldrar, okända syskon, okända kläder, allting okänt. Det fanns till och med en karl, som icke kunde tala svenska, en tysk. Och häradshövding Björner hade en fransysk fröken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utför utan att möta en enda bekant—
—mer än doktorn förstås och borgmästarns otäcka hundracka.