—Vi få se, vi få se.
Han trädde ut på trappan, dörren stängdes bakom honom och han stod i mörkret. Han trevade och fick tag i Sörmans arm.
—Nej, hör du, öppna, jag ser ingenting.
—Det är något krångel, fabrikörn. Jag får inte upp låset. De håller för.
Broms gick ner på gatan, Sörman stannade vid dörren, som han sökte få upp.
—Gå inte för långt, fabrikörn. Här, sade han och stämman var hes. Ropa på polis. Här är sattyg—
—Är du rädd? Jag ska väl knacka upp dörren—
Han vände sig om, men i detsamma stupade Sörman nedför trappan. Broms vek åt sidan, kände ett kraftigt slag under vänstra bröstet och föll.
—Låt mig inte glömma—mumlade han. En docka, en docka—
Han kunde icke förstå, varför han låg där på gatan, och varför Sörman låg där. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ängslig, att han skulle glömma dockan. En man har sitt arbete, sina affärer, sina bekymmer, en småsak faller honom lätt ur minnet.