J. A. Broms tog åter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom, siffrorna blevo tydliga. Han räknade klart och redigt, när han räknat ned och skulle vända, smålog han, så att tandköttet lyste fram.
—Husch ja då, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka.
Den kan då inte kosta mer än en tia eller så—
Sörman slog upp dörren.
—De säger, att de håller på och slå ihjäl fabrikshunden. Va ska vi göra, fabrikörn?
—Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen.
—Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan.
—Den har vinden blåst ut.
J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar. Och när han såg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvänt ansikte sade han:
—Var inte rädd, lilla madammen, det är inte henne de vill åt. I krogdörren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som förnyades.
—Det är inte en hund, sade Sörman. Det är någon som härmar.