—Fabrikörn ska val stiga in, ropade krögerskan. Sörman sitter i gråa rummet och tittar i kladden. Men en så fin kassa som i kväll ha vi inte haft på länge—
J. A. Broms steg in. De närmaste makade sig åt sidan, så att han fick fri väg fram till lilla dörren. Men nästan på tröskeln till grå rummet satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A. Broms blev rädd. Han stannade vid disken.
—Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet.
—Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.
—Fy skäm ut dig, sade Broms och steg in till Sörman.
Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo orediga. Han lyssnade för att höra, vad som sades på hans rygg. Han hörde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i alla fall omöjligt att fästa tankarna vid siffror. Halvt bedövad av värmen slöt han ögonen. Då såg han ett ansikte. Först var det lilla gummans men blev så småningom Louises ansikte. Han såg den plågade, gråtfärdiga barnmunnen, som skulle ljuga kärlek till morfar.
Och plötsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise någonting. Varför hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke varit snålhet, som hindrat. Han kände, att han kunde ge henne allt, allt vad han ägde. Och hon skulle ändå icke behöva ljuga någon kärlek. Det är narri. Narri som gubbfan och allt—
Men nu orkade han inte längre. Om hon bara ville leka med en docka och krypa upp i hans knä—
—Det skriker, sade Sörman.
Det lät som ett långt utdraget vrål, som från en människa eller ett djur var omöjligt att avgöra. Det kom från gatan, möjligen från fabriken. Sörman gick ut för att höra, vad som stod på.