—Fabrikörn vet, att om jag får läsa till präst, så ska jag bli som en annan människa. Se, det finns två naturer i mig, och jag kämpar för att den goda ska komma ovanpå. Ska inte fabrikörn hjälpa mig då?
—Nej, svarade Broms. Rösten var försvagad efter hostattacken men alltjämt hård som glas. Jag hjälpte dig en gång, när du inte visste det. Och det har jag fått sota för. Jag får alltid sota för, att jag hjälper folk. Nu är det slut med det.
Han försökte gå ifrån honom, men ynglingen följde flämtande och rörde vid hans rockärm.
—Fabrikörn—bara en sak till. Är det fabrikörns allvar att madam Ekman ska bort från Tre Remmare?
—Bort! skrek Broms. Hon har stulit—
—Ska inte fabrikörn ha någon barmhärtighet—
—Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne—
—Är det fabrikörns allvar?
—Så sant jag lever, svor J. A. Broms för tredje gången denna dag. Och det var de tre första ederna efter väckelsen och dopet.
Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in på Tre Remmare, som var överfull med folk. När han såg så många människor, blev han skygg och gick åter ut på stentrappan. Skenet från lyktan kastades oroligt fram och tillbaka över stenarna. Kornblixtarna lyste upp över Backarnas björkar, vilkas grenar vredos i ängslan.