Alla dessa åligganden sköter han med nit och insikt. Men sedlighet och osedlighet förstår han sig icke på. Nej, tänker han och vänder sig bort, det är aldrig lönt att inskrida, för en kan ta fel.
Vad Lönrot härutinnan kan brista, gottgör Aposteln. Den mannen känner icke vila. I skymningen, då goda borgare söka en soffa, ett brädspel, en grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekängsgränderna. Han vaktar och vakar först och främst över "elementargossarna", som om kvällen utbyta skolmössorna mot fädernas avlagda hattar.
Han styr skolan och Nyheterna och därmed den del av staden, som icke direkt lyder under församlingarnas äldste. Själv har han icke mer tid över för religionen, än vad som åtgår till Fader Vår och tre bordsböner. Men han står de troende nära och älskas som en broder.
Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han öppnat en söndagsskola. Hans avsikt lär ursprungligen ha varit att taga fröken Agnes till äkta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande förbindelse. Men fröken Agnes var ful, hennes syster Louise däremot vacker om ock något odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar på några ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som förmådde flickan att gifta sig med Aposteln, är svårare att förstå. Hon hade alltid varit en "liten mor", Louise, kanske såg hon barnansiktet under skäggmasken. Eller hypnotiserades hon av de brinnande ögonen, som verkligen ägde en vacker djupblå färg. Under förlovningstiden var lektor Holmin mycket lycklig. Barnet tog ut sin rätt, och han lekte med sin fästmö vilt och barnsligt, kyskt men okynnigt. Äktenskapet blev emellertid för båda parterna en missräkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin hustru och då hennes icke alltför starka hälsa led därav, blev han otålig, brysk. Han grubblade över sitt äktenskap, och då han betänkte, att Louise ännu efter två år icke blivit mor, fann han deras förhållande okyskt. Han gick nu till motsatt ytterlighet, förebrådde hustrun hennes smekningar och lät förstå, att hon hade förfört honom, en sedlig människa.
Louise förstod i själva verket ingenting. Och brydde sig icke om att förstå. Hon pysslade med sina kanariefåglar, två gula små bollar som jungfru Lisen förärat henne i lysningspresent. Resten av denna stora värld brydde hon sig icke om, och hon vägrade bestämt att deltaga i söndagsskolans och andra allmänna arbeten.
Aposteln sprang ned till fru Marie—de unga bodde i fabrikörns gamla våning—sprang ned och klagade sin nöd. Fru Marie fann sig tvungen att lämna sitt salsbord och sitt stramaljarbete för att hålla ett moderligt och svärmoderligt förhör. Det gick illa. Louise bara småskrattade och skakade på huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men när han kom till "förförelsen", förlorade fru Marie för första och enda gången i sitt liv varje tillstymmelse till självbehärskning.
—Skäms, människa, skäms, människa! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon trummade med händer och fötter hela fanfarer. Louise blev skrämd och sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svärmoderns raseri. Han talade tills stämman sprack och saliven löddrade sig i mungiporna. Han liknade i detta ögonblick sin mormorsfar salig borgmästaren Paulus Stenberg, då han låg i kyrkbänken och förbannade Gud och Book och människosläktet.
Slutet blev, att jungfru Lisen måste hämta doktorn. Han körde ut Aposteln och lät fru Marie gå till sängs. Sinnesrörelsen hade varit så ovanlig, kraftuttömningen så stor, att hon måste stanna i sängen mer än en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men då fru Marie återvände till stramaljen, återvände Louise till sin man, och man talade icke vidare om saken.
Lille ingenjören hade hållits utanför, han visste ingenting och förstod ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att egentligen veta varför. När han var viss om att icke träffa sin måg, gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framför fågelburen. Där sutto far och dotter och nickade åt varandra, logo vänligt, klappade varandra på händerna och utbytte då och då några tankar angående kanariefåglars liv och leverne.
En afton, då den lille ingenjören återvände från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd mot dörren. Han suckade så tungt och stönande, att fru Marie släppte sitt arbete och ropade: