—Nej, men varför suckar du, Julius? Va' är det?
Ingenjören ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Han visste icke vad det var, och varför han suckade.
—Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot Louise?
—Har du märkt något?
—Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll, så vore det ju bättre, att de skildes—
Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske.
Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid salsbordet. Strax efter åtta kom Aposteln hem.
—Jaså, är svärmor här. God afton.
Fru Marie svalde några gånger och kom slutligen fram med ursäkten.
Louise rodnade ända upp under hårfästet.
—Mamma har ingenting att be om ursäkt för.