—Jaså, tror Louise det? Jo, svärmor har nog skäl att be om ursäkt. Men jag är inte långsint. Det skall vara glömt. Om svärmor lovar, att aldrig mer upprepa sådana ord i Louises närvaro. Det finns saker som icke lämpa sig för en ung kvinnas öron—
Fru Marie stirrade på honom. Gråstensögonen fingo en glimt av outsäglig förvåning.
—Men Paulus, det var ju du—
Aposteln stödde sig med knogarna mot bordet. Han tog på sig en katedermin och började föreläsningen.
—Mina tankar voro rena, ser svärmor, och följaktligen också mina ord.
Men svärmor har en smutsig fantasi, och då blir allting smutsigt.—
Han fortsatte att tala, och fru Marie avbröt honom icke. Hon var alltför häpen, och hon ansträngde sig för att möjligen kunna följa med denna föreläsning, som tycktes handla om henne själv, fru Marie Louise Krok, född Broms. Louise viskade:
—Bry dig icke om det, mamma. Låt honom tala, det är det enda roliga han har här i livet. Och oss angår det inte. Vi behöver ju inte höra på. Jag hör aldrig på, vad han säger—
—Tyst, viskade fru Marie. Hon var fast besluten att höra honom till slut, finna hans mening och söka förstå honom. Det var pinsamt och det var ansträngande, men det gällde ju dotterns framtid.
—Vet icke svärmor, att det är synd att tubba en mans hustru, att egga henne till olydnad? Det står annars i katkesen, redan i lilla katkesen. Svärmor yvs över sina pengar, men de äro orätt fångna. Och när svärmor dör, skall jag giva min del till de fattiga. Jag vill icke leva av glädjehus—
Fru Marie stack nålen i vädret och viftade med handen, som en skolflicka.