—Vänta lite, Paulus. Jag förstod inte. Vem är det, som lever på glädjehus?
Han sköt rygg, drev knogarna i bordsskivan, så att lampkupan skallrade.
—Svärmor!
Fru Marie fick kramp i ögonlocken, blinkade oupphörligt—av överansträngning och bedrövelse.
—Nej, nu kan jag inte följa med, sade hon saktmodigt. Nu måtte jag alldeles ha tappat tråden. Säger Paulus verkligen, att jag lever på glädjehus?
Aposteln återtog, lugnare och mera flytande:
—Nej, det säger jag icke. Jag säger, att svärmor lever av glädjehus, nämligen av inkomsten från Blekängens glädjehus. Det är skillnad mellan av och på. Men för en smutsig fantasi är det lätt att leka med ord, när det gäller att åstadkomma en frivolitet. Vet svärmor, vad Garvarebrunnsgränd 22 är för ett hus? Och trettitvåan? Och Oscarsgatan 18? Oscarsgatan 18! Det är en veritabel bordell, hållen av Malin Pettersson, svärmors protegé. Det är en skam!
Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett par rum och smällde i dörrarna.
Fru Marie tog åter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon lugnt och metodiskt som en maskin. Men det gråvita ansiktet fick så småningom färg, blåröda fläckar slogo upp på halsen, på kinderna, på pannan. Hakan sjönk och två djupa veck drogos från näsroten till mungiporna. När hon talade, var rösten sträv och dov.
—Är det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekängsmänniskorna ha för sig? Är det mitt fel?