—Nej, mamma lilla, nej, nej—
—Far lämnade dem aldrig ur sikte, han höll dem i tukt och ordning. Men det finns inte längre en människa sådan som far. Modig och rättfärdig, som far var—Julius är för blödig. Lagerström har inte tid. Och vad ska jag göra? Jag går ju aldrig ut.
Julius vill, att jag ska låta riva hela Blekängen och bygga nya bostäder åt arbetarna. Men Lagerström säger, att det inte går. Och det går inte. Förra året gick tändsticksfabriken med över fyratiotusen förlust. Och jag vill ändå inte lägga ned driften. För Julius' skull. Det är ju hans verk, tändsticksfabriken.—Och så kommer Paulus och förebrår mig och säger, att jag lever av glädjehus—
—Mamma lilla ska inte bry sig om honom—mamma lilla ska inte! Han har varit så konstig, sen han upptäckte det där—på Oscarsgatan. Ibland tycker jag synd om honom. Han får inte ro, varken natt eller dag—
—Tänk om—tänk om—fru Marie drog henne intill sig. Jag är rädd ibland.
Tänk om—om han inte mår bra—
Louise skrattade till.
—Jo, nog är han klok. På sitt sätt—
—Ja men, barn—kan du inte flytta ned till oss? För en tid? Å, följ mig nu genast, innan han kommer tillbaka—
Nej. Louise ville icke.
Hon följde modern till dörren och ut i förstugan.