I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens, konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de lärda samfund eller akademier, som under denna tid inrättades. Den älsta av dessa är Vetenskapsakademien, som bildades 1739, och bland vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år senare Vitterhetsakademien, men dess inflytande på Sverges litteratur blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av Målar- och bildhuggarakademien (= Fria konsternas akademi), musiken av Musikaliska akademien.
Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom vitterheten. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarna Corneille och Racine, komediförfattaren Molière m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
Historieskrivningen bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k. 1734 års lag, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
Språkforskningen gick framåt med stora steg under ledning av Johan Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »Then Swänska Argus» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som Linné gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.
Olov von Dalin.
Frihetstidens mest betydande författare är