Olov von Dalin (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt Sagan om hästen, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form, Svenska friheten. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackra Ängsövisan. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildade Svenska teatern.
På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta Svea rikes historia. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de bredare samhällslagren.
Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år, varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till sin död.
H. Ch. Nordenflycht.
En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru
Hedvig Charlotta Nordenflycht (född 1718). Hon är den första person, som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära riktning.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.
Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make. Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna Den sörjande turturduvan och Kvinnligt tankespel. I den förra uttrycker hon sin sorg över makens död.