På övergången mellan detta och föregående tidsskede står
Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av Fredmans epistlar och Fredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har».
Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.
Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.
Johan Henrik Kellgren.
Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k. akademiska kretsen eller gustavianerna, ägde sin främste representant i
Johan Henrik Kellgren, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.