Bland hans dikter intaga de satiriska och lärodikterna främsta rummet. Till det förra slaget höra Ljusets fiender, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta Dumboms leverne.
Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem Den nya skapelsen, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som prosaförfattare och dramatiker (Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe m. fl.) tillhör Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.
K. G. av Leopold.
Karl Gustav av Leopold (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många lärodikter och idyller[21] (Eglé och Anette) samt för några satiriska poem (Mina nya rum, Byxorna). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
Johan Gabriel Oxenstierna (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket Skördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.
Anna Maria Lenngren.
Till gustavianerna kan även räknas
Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten Tekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera operatexter.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas Pojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid, Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska Grevinnans besök, Fröken Juliana, Porträtterna m. fl.