[1] De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten (arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett gemensamt namn bildande konster.
Forntiden
(-omkring 1200).
De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av runinskrifter. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla germanska folk gemensamma äldre runraden med 24 skrivtecken och den av de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda yngre runraden, vilken innehöll 16 runor.
Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade. De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden. Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring 2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks kyrka i Östergötland befintliga s. k. Rökstenen, vars inskrift, som ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars bragder.
Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med stavrim (alliteration), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående, starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]
Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska landen — med dialektiska skiljaktigheter — gemensamt tungomål, vanligen kallat norræna tunga (nordisk tunga). Ur detta ha de tre skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera uppstått.
De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden. Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna, bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk, vilka voro gemensamma för nordens folk.
Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän — storbönder och vikingar — vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades från släktled till släktled i trogen hågkomst.
Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form (sånger), dels i obunden form (sagor).