Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. Sämunds Edda, även kallad den äldre eller poetiska Eddan, det främsta rummet. Dess sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i guda- och hjältesånger. Bland gudasångerna märkas: Voluspá (valans spådom), i vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens skapelse, utveckling och undergång komma till synes, Trymskvädet,[3] vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt Hávamál, d. v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk och levnadsregler.
Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt, Nibelungssången, och var även känt i vårt land, varom den s. k. Sigurdsristningen i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.
Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas, finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands ypperste diktare nämnes Egil Skallegrimsson (omkr. mitten av 900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.
Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet, besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder. Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida kännedom om denna art av forntida diktning.
På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur, som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer man mellan hjältesagor, historiska sagor och släktsagor.[5]
Till hjältesagorna höra bl. a.: Völsungasagan, en omskrivning till prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, Hervararsagan med den bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt Fritjofs saga, vilken förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den anses vara författad av Islands förste historieskrivare, Are Frode (död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett av den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlesson (död 1241) utgivet historiskt värk, Heimskringla eller konungasagor, som förtälja om Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten, en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna (Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer. Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och stormansätters öden (Niáls saga, Egil Skallegrimssons saga m. fl.). Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på »sagornas ö».
Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den prosaiska Eddan eller Snorres Edda. Den är avsedd att vara en handledning för skaldekonstens idkare och innehåller fördenskull en redogörelse för de gamla myterna ävensom för olika versslag och i fornskandinavisk poesi förekommande uttryckssätt och omskrivningar.
[2] Ex. på stavrim (märk de kursiverade bokstäverna!):
»Sitter i högen