Verner von Heidenstam.
Den som först drog i härnad mot realismen, var
Verner von Heidenstam (född 1859), vilken i ungdomen företog vidsträckta resor i södern och österlandet. Först ämnade han utbilda sig till målare men slog snart dessa tankar ur hågen och utgav kort efter sin återkomst till fosterlandet sin första samling dikter, Vallfart och vandringsår, som väckte ett utomordentligt uppseende och inledde det nya skedet i den svenska litteraturens historia. En yster livsglädje och en naiv dyrkan av skönheten äro det utmärkande för dessa dikter. Motiven har han till stor del hämtat från det gamla österlandet, vilket han också praktfullt tecknar i turistromanen Endymion och i det stora eposet Hans Alienus, en fantastisk berättelse om en pilgrimsfärd genom olika tider och länder för att finna skönheten i dess högsta tillvaro. Hans andra samling Dikter innehåller flera vackra sånger om och till hembygden (Tiveden, Hemmet m. fl.). Heidenstams lyriska alstring under de senaste tjugu åren innefattas i en samling Nya dikter, vars inledningssång är den stora, om Tegnérs Svea påminnande diktcykeln Ett folk. Till denna cykel har tonsättaren Vilhelm Stenhammar satt en melodi, vilken värdigt sluter sig till orden, och som gjort isynnerhet den ståtliga inledningssången Sverge allmänt bekant och sjungen i vida kretsar.
För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna Karolinerna, och i Heliga Birgittas pilgrimsfärd har han givit en levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre noveller (Sankt Göran och draken, Skogen susar) följde Heidenstams hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln Folkungaträdet, av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen Folke Filbyter, en storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och kristendom brötos mot varandra, och Bjälboarvet, berättelsen om bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För Sverges barn har han skrivit läseboken Svenskarna och deras hövdingar.
Dessutom har Heidenstam utgivit reseskildringar, och sin uppfattning i litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd smärre skrifter (Renässans, Tankar och teckningar m. fl.), som han vid olika tillfällen offentliggjort.
Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.
År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han nobelpriset i litteratur.
Oskar Levertin.