Selma Lagerlöf äger en utomordentlig berättarförmåga, och språket i hennes böcker är ett slags sagostil, påminnande om Almquists, den norske skalden Björnsons och den danske sagoberättaren Hans Kristian Andersens.
Utan tvivel är Selma Lagerlöf den svenska författare, som erövrat den största läsekretsen. De flesta av hennes skrifter ha nämligen blivit översatta till så gott som alla europeiska språk. År 1909 tilldelades hon nobelpriset i litteratur, den första svensk som erhållit detta. År 1914 invaldes hon i Svenska akademien, där före henne ingen kvinna varit ledamot.
Gustav Fröding.
Gustav Fröding föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första diktsamling, Gitarr och dragharmonika, innehållande dels vemodiga, dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, Nya dikter samt Stänk och flikar, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde sin höjdpunkt. Ett par små häften Räggler och paschaser innehålla blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre dikthäften (Nytt och gammalt, Gralstänk) utgav han efter denna tid ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade samtiden med en Efterskörd, som dock till största delen innehåller dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha utkommit två band Efterlämnade skrifter, vilka så gott som allesammans förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den ävenledes efter hans död utgivna samlingen Rekonvalescentia samtliga äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.
Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre beaktade.
I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål. Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat kynne.
Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (»Jag ville, jag vore», Ingalill, Vallarelåt, »E fin vise», Tre trallande jäntor m. fl.).
Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans Samlade skrifter vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.
