Johannes Messenius.

Såsom dramatisk och historisk författare framträdde vid tidevarvets slut

Johannes Messenius. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick. Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet, professorn Johannes Rudbeckius. Till att öka stridens bitterhet bidrog den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. skoldramer, skrev Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han medhann endast sex. Bland dessa må nämnas Disa, som framställer sagan om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden. Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för svensk dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk, Scandia illustrata, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år efter hans död.

Stormaktstiden
(1611-1718).

Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt framstår Gustav II Adolf såsom den högre undervisningens främjare. Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första svenska gymnasiet (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i Åbo (1640) och Lund (1668), och flera stiftsstäder erhöllo gymnasier. För att tillgodose allmogens undervisning inrättades under Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.

Den vetenskapliga odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar flera vetenskapsgrenar. Historie- och fornforskning bedrevos av bl. a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med åsidosättande av den historiska sanningen. På naturvetenskapernas område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m. fl.

Diktningen, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi, utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största förtjänsten härom har Georg Stiernhielm, i det att han var den förste som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Några skalder, den s. k. romanska riktningens, efterbildade i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.

I språket inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä., som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna nya bibelöversättningen hade hågen för forskningar i modersmålet blivit väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt större utbredning.

Såsom representant för den äldre visdiktningen framstår