Lars Wivallius (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669). Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro. Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes. Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.
Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a. naturens skönheter och frihetens välsignelse (» Ack Libertas,[10] du ädla ting »). Bland hans religiösa sånger må nämnas Den tredje psalm Davids. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en vemodsfull stämning genomträngda: » Varer nu glade, min’ fiender all! »
Georg Stiernhielm.
Storhetstidens främste skald är
Georg Stiernhielm. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa, varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor. Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium, men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid denna tid — han var då över 40 år — hans värksamhet som skald begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skalde konstens fader». Hans mest berömda diktalster är Herkules, en allegorisk dikt, som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och »fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra. »Herkules» är skriven på hexameter, vilken versform härmed införes i svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas Bröllopsbesvärs ihågkommelse, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär, som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda- och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad » Gambla Svea och Götha måles fatebur », varav han emellertid blott medhann första bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad han påbörjade, blev ofullbordat.
Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän och lärjunge, skalden Columbus, säger om honom: »Han tackade innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han levde glad, så länge han levde.»
Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt, Thet Swenska språketz Klagemål, av Skogekär Bergbo, under vilket namn man antagit, att presidenten Gustav Rosenhane (död 1684) skulle dölja sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver». Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: Fyratijo små wijsor samt Venerid, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.
Den ovan nämnde
Samuel Columbus (född 1642, död 1679) skrev — jämte tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster — flera veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa diktsamlingarna Den bibliske verlden och Odæ sveticæ[12] (i den senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk språklära, den första i sitt slag: En svensk orde-skötsel.