På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.
Jakob Frese (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor, dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig, klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans Vårbetraktelser. I Passionstankar träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en djup levnadströtthet.
Samuel von Triewald (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743) blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den fransk-klassiska[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] Mot våra dumma poeter gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och fabeldiktaren Lafontaine.
Olov Rudbeck d. ä.
Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den andliga odlingen, står
Olov Rudbeck d. ä. i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k. lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m. m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle göras, gjorde han i sta’n». Såsom skriftställare vann Rudbeck europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete Alland eller Manheim, vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende — även utlandets lärda uttryckte sin beundran — och de däri uttalade åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna, bevarar hans stoft.
[9] Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller romerska forntiden.
[10] Libertas = frihet.
[11] Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde stor fulländning genom skalderna Dante och Petrarca.