Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom vitterheten. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarna Corneille och Racine, komediförfattaren Molière m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
Historieskrivningen bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k. 1734 års lag, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
Språkforskningen gick framåt med stora steg under ledning av Johan Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning » Then Swänska Argus » bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som Linné gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.
Olov von Dalin.
Frihetstidens mest betydande författare är
Olov von Dalin (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt Sagan om hästen, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form, Svenska friheten. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackra Ängsövisan. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildade Svenska teatern.