Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin Krigssång för skånska lantvärnet, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var Svea, för vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan framträdde. Bland dem må nämnas: Prästvigningen, Flyttfåglarna, Karl XII, Nore, Sång till solen. Från första hälften av 1820-talet förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: Nattvardsbarnen, en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka, Axel, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt Fritjofs saga (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24 romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna (se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större dikt, Gärda, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. — Även såsom talare vann Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka infall. Särskilt må ihågkommas hans skoltal.
År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, Kronbruden. Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: Vid magisterpromotionen i Lund 1829 (då den danske skalden Oehlenschläger lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången Vid Svenska akademiens femtiåra högtid (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft. Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:
»Här hans vagga,
i Växjö hans grav,
i sången hans minne.
[23] För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.
[24] Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.
Nyromantiska skolan.
P. D. A. Atterbom.