De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskrift Phosphoros ), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
Per Daniel Amadeus Atterbom, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapet Auroraförbundet,[25] med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen Polyfem,[26] Phosphoros (ljusbringaren), Poetisk kalender m. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a. Per Adam Wallmark (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir, Silvertonen, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skalden Tasso. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.
Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien. Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra Blommorna, det ofullbordade sagospelet Fågel blå och den allbekanta sången » Vikingasäten, åldriga lundar ».
Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll, samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet Lycksalighetens ö. Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han, glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I »Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska dikter: Vindarnas sånger, Svanvits sång (»Stilla, o stilla!») m. fl. — Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt värksam. I sitt sista arbete, Svenska siare och skalder, skildrar han den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855, bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.
Lorenso Hammarsköld (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina Kritiska brev rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde där flera kvicka satirer. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad Markalls sömnlösa nätter. Han har även skrivit ett större litteraturhistoriskt arbete med titeln Svenska vitterheten, historiskt-kritiska anteckningar.
Vilhelm Fredrik Palmblad (född 1788, universitetslärare, död 1852) intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka noveller, skrev senare en större historisk roman ( Aurora Königsmark ) samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera geografiska arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom jämte Peter Wieselgren m. fl. redigerade stora värket Biografiskt lexikon (23 band, 1835-1857).
K. F. Dahlgren.
Karl Fredrik Dahlgren (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844) deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid »fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada vårvisor (» Våren är kommen,» Vårbäcken, Den första lärkan ). Av samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska diktsamling Mollbergs epistlar, däri han väl röjer likhet med sin förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur. Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika, som även äger självbiografiskt intresse.