Nära fosforisterna stod
Anders Abraham Grafström (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex. växelsången » Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen »). Andra dikter av honom äro Harpan, Sensitivan[27] m. fl.
Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav var det s. k. Götiska förbandet, vilket år 1811 stiftades i Stockholm av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad Iduna, i vilken infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning samt fosterländska skaldestycken. — Göternas diktning röjer frändskap med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk grundton.
Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.
Erik Gustav Geijer.
Erik Gustav Geijer var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister. Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien inlämnad tävlingsskrift, Äreminne över Sten Sture d. ä., blivit belönad med akademiens stora pris. — Efter hemkomsten från en resa till England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på vilken post han kvarstod till året före sin död.
Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna Manhem, Vikingen, Odalbonden, Den siste skalden m. fl., genom vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till hans senare dikter höra Kolargossen och Ord till Karl XII:s marsch vid Narva. Han framlade år 1812 ett Försök till psalmer. Åtta av hans psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt sjungna » O yngling, om du hjärta har »; » Stilla, o stilla »; » Stilla skuggor » o. a.
Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare och historieskrivare. År 1825 framträdde han med Svea rikes hävder, egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han Svenska folkets historia, följande händelsernas utveckling intill Karl X Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.
I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid denna tid han sjunger: