Genom folkskolans inrättande (1842) lades grunden till ett folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad främjats av folkhögskolorna och den i våra dagar mycket utbredda föreläsningsrörelsen. Även den högre undervisningen har varit föremål för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha de allmänna lärovärken reformerats i tidsenlig riktning.
Karl Jonas Love Almquist.
På gränsen mellan denna och föregående period står
Karl Jonas Love Almquist, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående historikern och tidskriftsutgivaren Karl Kristoffer Gjörwell. Sina litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna lyssnade.
Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av Manhemsförbundet, ett litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m. fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, Amorina, ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg, att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love Carlsson». — Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a. renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga sig.
Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833 började han utgiva Törnrosens bok, som innehåller berättelser, dikter, dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga, värklighetstrogna folklivsbilder ( Kapellet, Skällnora kvarn m. fl.) samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet präglade Drottningens juvelsmycke, ett av den svenska nyromantikens yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna tid må nämnas »byhistorien» Grimstahamns nybygge samt novellen Det går an, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är romanen Tre fruar i Småland, i vilken han liksom förut i Amorina framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den följaktligen bör behandlas som en sådan.
Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas Ramido Marinesco med ämne hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet Signora Luna, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna förlagda till Sicilien, och Svangrottan på Ipsara med motiv från antiken.
Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften Om svenska fattigdomens betydelse.
År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839 varit medarbetare.