Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder, och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.
Johan Ludvig Runeberg.
Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern, en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark. Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur, som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.
År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors. Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, Idyll och epigram, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i Älgskyttarna, till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före Älgskyttarna hade han offentliggjort Graven i Perrho, berättelsen om Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under den följande tiden kommo i rask följd Hanna, en berättelse från en prästgård på landet, Nadeschda, i vilken han skildrar ryska förhållanden, Julkvällen samt Kung Fjalar, Runebergs ståtligaste dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.
Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom Fänrik Ståls sägner, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med långa mellanrum — första delen utkom 1848, andra 1860 — men när samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela Finland, av både natur och folk.
Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten är tragedien Kungarna på Salamis mest bekant. — Under vistelsen i Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska psalmboken.
År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.
K. V. Böttiger.