Viktor Rydberg.
Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har ingen blivit mera berömd än
Viktor Rydberg, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina vackraste dikter ( Träsnittet i psalmboken m. fl.). Efter avslutade skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund, vilken erbjöd honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av 1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem romanerna Fribytaren på Östersjön, i vilken han skildrar sjörövarliv och häxförföljelser under 1600-talet, och Den siste atenaren, vari han på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den poesifyllda novellen Singoalla, en sagodikt från digerdödens dagar, i vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor Rydbergs böcker.
Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa fejderna, och under denna tid utkom hans bok Bibelns lära om Kristus, vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska arbetet Medeltidens magi.
Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra julberättelsen Lille Viggs äventyr på julafton, och efter en resa till Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna Romerska dagar. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning av den tyske skalden Goethes berömda värk Faust. Efter denna resa tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena Dikter, vilka i början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de bekanta skaldestyckena Dexippos, Snöfrid, Träsnittet i psalmboken, Älvan till flickan, Prometeus och Ahasverus samt Kantaten[33] vid Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven andra samling dikter lästes de vackra sångerna Barndomspoesien samt Den nya grottesången, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk, Vapensmeden, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne, erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna sångerna Harpolekaren och hans son samt Betlehems stjärna.
De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur- och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit Fädernas gudasaga.
Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884 blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.
Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl. Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.
Karl Georg Starbäck (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner, påminnande om den brittiske författaren Walter Scotts böcker. Mest berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture. Han är tillika känd som hävdatecknare.
Frans Hedberg (född 1828, död 1908) var en värderad skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska dramat Bröllopet på Ulvåsa med ämne från Birger jarls dagar. Han har därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande livet i skärgården ( Från skärgården och fastlandet m. fl.).