Personregister
111
Inledning.
Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade på det folkets språk.
Allt efter innehållet skiljer man mellan olika slag av litteratur. En skrift som innehåller redogörelser för vetenskapliga upptäckter och rön, säges tillhöra den vetenskapliga litteraturen. Avser en skrift att meddela kunskap om förhållanden, som röra samhället och staten, tillhör den vanligen den sociala eller politiska litteraturen; innehåller den religiösa betraktelser, räknas den till den religiösa eller uppbyggelselitteraturen. Berättelser, sånger, sagor och teaterstycken kallas med ett gemensamt namn skönlitteratur eller poesi. Till denna kan man även hänföra historieskrivningen, vilken dock ofta anses bilda en särskild litteraturgren.
En skildring av litteraturens utveckling kallas litteraturhistoria. I vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för all slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens eller vitterhetens alster.
Diktkonsten eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.
Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller vers, dels obunden eller prosa.
Poesien delas i tre arter, nämligen den episka, den lyriska och den dramatiska.
En episk dikt eller ett epos skildrar en tilldragelse. Innehållet framställes således i berättande form. Ett epos är stundom skrivet på vers men oftast på prosa. Bland prosaberättelser märkas särskilt romanen och novellen.
I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur livet.