Till de episka dikterna höra även sagorna och legenderna, vilka senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.
I den lyriska poesien eller lyriken ger skalden uttryck åt sina känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.
Dramatik kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten (dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även »läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig därifrån.
Tragedi (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och sorgligt slut. Komedi (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska förvecklingar, kallas komedien fars. En blandning av komedi och tragedi är det så kallade skådespelet, i vilket handlingen är allvarlig och slutet lyckligt.
[1] De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten (arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett gemensamt namn bildande konster.
Forntiden
(-omkring 1200).
De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av runinskrifter. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla germanska folk gemensamma äldre runraden med 24 skrivtecken och den av de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda yngre runraden, vilken innehöll 16 runor.
Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade. De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden. Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring 2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks kyrka i Östergötland befintliga s. k. Rökstenen, vars inskrift, som ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars bragder.
Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med stavrim ( alliteration ), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående, starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]
Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska landen — med dialektiska skiljaktigheter — gemensamt tungomål, vanligen kallat norræna tunga (nordisk tunga). Ur detta ha de tre skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera uppstått.